Att andra människors ord kan såra så djupt. Göra så ont. Tänk att få leva med frasen ”allt du gör och säger gör du för att jävlas och vara dum” ”du bara hittar på och ljuger”. Att alltid bli motarbetad. Av dina nära och ”kära”. Utskälld eller ifrågasatt mitt framför ögonen på dina egna barn. (som de hela handlar om).Hur kan en människa säga (skriva) till en annan att den ska vända ryggen till sitt eget barn? Sedan får du höra av samma människa att ens barn är ju självgående, så de är ju inga problem. Du har de så lättsamt. Eller att man får höra att man har så skitigt och äckligt hemma hos sig. Jag blir så trött på alltihop. Alla falska människor som tror att de är bättre än andra. Eller bara de som är falska. Jag är så trött på att höra att de bara är mitt fel alltihop, att det bara är jag som gör fel. Jag är inte perfekt, jag gör bara mitt bästa, men de är inte gott nog, ja vet. Men jag gör de inte för att blidka dej, jag gör det för mina barn. Det är sådana ord som förföljer en människa resten av livet.

De blev sommar och allt kändes lättare. Med solen kom livslusten, skaparglädjen och orken tillbaka. Vi började få rutinerna att funka. Fåglarna kvittar på morgonen när man gå ut med hunn. Jag började städa och få ordning i mitt hem.

En dag när vi ätit färdigt och Olivia kom in på sitt rum, skrek hon som om hon blive stucken av en kniv. Jag hörde paniken i hennes röst. Jag förstod på engång vad som hänt.
Hon grät och grät.
Katten Trassel hade ätit upp lilla vita.

Några dagar senare började Trassel bli svag, slutade att äta. I lördags 1juni märktes de på henne att allt inte stod rätt till. Jag började leta efter nr till veterinären. Precis som jag hittade det, tog Trassel sina sista tunga andetag.
Vi grät.
Vi åkte till mormor och morfar för att begrava henne.
De va tungt.
Älskade lilla katt.