Jag orkar inte tänka, jag orkar inte göra de jag ska.
Städa diska och allt sånt har blive lidande.. Åker på praktiken för att komma hemifrån,

men ist har jag ingen ork sedan för att ta hand om mitt hem. Jag mår dåligt när de är så här.
Jag skulle behöva kartonger så jag kan börja packa. Men jag skulle behöva gå igenom förrådet

ordentligt också.

Vi vill från den här byhålan allihop. Emme håller på att bryta ihop totalt. Jag lika så.

Finns snart inget kvar. Jag är på väg att ge upp. Jag vill hinna med och orka med allt.
När jag var i tvättstugan kände jag längtan efter å bara åka bort över helgen.

Tänk å få åka iväg, å bara vara. Men jag vet ju de att skulle jag göra något sådant blir de

bara bråk mellan barnen. Skrik och inte alls som jag hade tänkt de.

Jag hoppas hoppas innerligt att jag får ork igen.

Det som spär på de hela är att de är så få i omgiviningen som bryr sig eller ens förstår

hur man mår eller att man inte orkar mer… Hur mycker ska vi orka ta emot.
Hur många andra skulle orka med de vi gått igenom..

Jag har idag kommit fram till ett befriande men ändå betungande beslut.
Vi flyttar. Även om de på sätt och vis lugnat ner sig med ”den” familjen, så är ändå oron över vad de kommer göra här näst oerhörd. Jag går på helspänn varje dag. Så fort telefonen ringer eller jag får ett sms är jag orolig över att de ska vara från skolan eller någon av barnen som ringer. Det funkar inte att ha de så här.
Jag var med tjejerna på skolan idag, dels för att prata med rektorn om en incident med E, vilket vi redde ut väldigt fort. Då rektorn ringde mig i går och vi pratade och jag talade om vår version av de hela. Efter det stannade jag kvar för att kolla med några elever om ett annat rykte stämde. Och när jag pratat med dom, så fick jag bekräftat att de E berättat är sant.  Jag var in till O och hennes klass också, då hon ville det. Fick följa med till matsalen och fick super god mat. Så jag mina bästa komplimanger till kocken. Känner henne sedan tidigare.
Fick ett jätte bra bemötande på skolan över att jag var där och hälsade på. Många lärare skulle vilja att fler föräldrar kom och hälsade på och kikade vad som händer i skolan. 

Jag önskar jag hade haft mer ork och tid att skriva oftare under den här tiden.
Då det varit som jobbigast.

Den här sommaren har varit en av de värsta i mitt liv.

Det började med trakasserier. Sedan kom de hot stenkastning och spott.

Barnen har blivit förföljda, hotade och kallad hora. Dagligen. L tog en av dem tag i och höll fast henne och talade om att hon inte fick leka
på den gemensamma lekplatsen, och att hon inte fick berätta för mig att han hade pratat med henne. J som var med sprang för att hämta hjälp
då hon är livrädd för ”mannen” . Hon hörde vad han sa, och när M kom ut då hade han hotat henne färdigt och hade gått därifrån. Det resulterade
i att L blev livrädd för ”mannen” och hans familj. Så fort de var ute och hon skulle ut och leka kom hon in direkt. Var hon ute och de kom, skrek hon
-Mamma de kommer och tar mig, mamma hjälp. Hon fick separations ångest och mardrömmar på natten. Ville inte lämna mej, utan var rädd att
 jag skulle försvinna för alltid. Hon kissade på sig. Fick börja med blöja på natten igen.
Hon som var helt torr, dag som natt. Hon kan inte ens låta mej gå ut med hunden själv.
Då bara grinar hon.
Sen har vi O, som inte kan cykla eller gå till affären utan att bli förföljd och kallad hora. Hon har fått stress utslag över hela benen och under
fötterna. Hon har alltid varit kaxig och tyckt att hon varit större än hon är och klarar sig själv. Hon vill inte bli lämnad själv längre. Vart jag än går
vill hon följa…
E har de hotat, trackat och förföljt. Kastat sten på, kallat hora  häxa och skräp.
När hon varit på gårn´ för att vara med kompisar och slappna av, då har en av de äldre varit där och hotat både E och hennes kompis F.
(och hennes historia ska vi inte gå in på, hon har blivit utsatt för de värsta ett barn kan bli utsatt för av en ”man”)
De händer så mycket nu, så man orkar inte.
Det händer mycket ändå i en tonårings liv. De har varit ett tungt år. Vi har kämpat med raseri utbrott och andra saker.
Nu har dessutom en klasskamrat till E gått runt och snackat massa skit om henne. Säger att E startat en grupp mot S för att mobba..
Men de är S som en längre tid varit hemsk mot E. Jag säger inte att E inte är oskyldig och en ängel. Jag vet att hon handlar först och tänker
sen. Men jag vet då att hon inte har kraften och orken att göra något dyligt. Den här tjejen tycker nog att de är orättvist att E hittat F och att
de har så mycket gemensamt. För hon har gått in för att förstöra för dom några gånger.
Man orkar inte hur mycket som hellst.

Tänk om jag hade orkat skriva varje gång de händer något, så man har lättare att komma ihåg alla detaljer.. Men när man är mitt i allt så orkar man inte..

Tänk att varje dag få höra vilja dåliga barn man har, de ljuger och gör saker som är så otroligt hemska så man bara ryser vid tanken på att ens barn skulle göra något liknande.
Varje dag kommer de något nytt. Och när man tror att man har läget under kontroll då kommer nästa bomb.
Jag måste vara världens sämsta mamma som falerat så totalt som jag gjort. Varken jag eller mina barn gör rätt. Och det är inte nu det här börjat utan jag har fått höra under många många månader om de här nu..
Jag trodde jag kunde läsa mina barn, men när de blir så här, så är de totala främlingar för mig. Utomjordingar. De finns inget vett alls i dem. Dessa barn skrämmer skiten ur mig. Kunde aldrig någonsin tro att de fanns barn som håller på så som mina barn gör.
Sedan tycker jag naturligt vis att de är synd att vissa inte träder fram och pratar med mig, men de som gör de, de ska ha en eloge för att de tar tag i problembarnen jag har och pratar med mig.