Funderade på att skriva några rader på facebook, men alla tycker de är tabu.
Men en sak är säker, de är inte normalt att man som mamma är eller, ska vara rädd för sitt barn.
Inte känns de nå bättre av att nås av insikten att sitt eget barn har fört en bakom ljuset totalt.
Känner mej så totalt lurad. Hur kunde jag vara så blind. Hur kunde jag gå på allt.
Tyvärr finns de ingen tillit kvar.
Jag vet inte hur mycket mer jag orkar med.

Igår var jag till sundsvalls sjukhus, kirurgin för att få mitt slutliga besked om jag skulle få op eller inte..

Allt låter jätte bra från början, men sen kommer de där tråkiga då Dr säger att jag inte får op.

Jag har inte tillräckligt högt bmi och jag har inget av de medicinska kriterierna som de kräver. Jag trodde att om man var i riskzonen för de medicinska kriterierna fick man op ändå.. Men NEJ så var de inte..

åkte därifrån väldigt ledsen och besviken.. Idag är jag trött och hänig. Sovit dåligt och satans värk i benen idag. 

Men bästa att rycka upp sig för jag ska iväg på af möte och sedan möte med skolan. 

Osäker på flytten blev jag oxå. Hmm måste diskutera mer med barnen.. iof har vi inte hittat ngn lägenhet än heller så.. 

måste ta mig i kragen och snygga upp mitt cv och pers.brev oxå.. 

Ja i morgon gäller det.. 

i morgon ska jag till sundsvall och träffa en kirurg. Ska få de slutgiltiga svaret om jag får göra op eller inte.

Är lite nervös över vilket svar jag kommer att få. Har inte någon känning alls av vilket svar jag kommer få. 

Jag hoppas ju innerligt på att det blir ett JA! Har velat ha denna op i snart tre och ett halvt år nu. 

Har fått veta att en gammal klasskamrat gjorde op tidigare i år, så jag har frågat ut henne lite. De frågor

jag kommit på så här direkt.. sånt jag funderat på ett tag. Hon har svarat, så jag är lugn nu över själva

op, för jag var nervös över att de skulle bli komplikationer eller att de skulle göra jävligt ont. Hon har även berättat 

sånt man inte fått veta på de träffar jag varit på heller. Så de känns bra, nu när man vet mer. 

Så i morgon åker jag iväg och får mitt svar.. Jag håller tummarna. 

Här sitter man och försöker komma på bra lösningar, lösningar som funkar för mej och min familj. Något som vi gemensamt kommit fram till. Och när man sedan berättar de för vänner och övriga familj, blir man bemött med: varför? Ska ni dit och göra?!
Bara negativt. Inge kul. De gör att man vacklar och börja fundera igen. Vrider och vänder allt igen.. Visst jag vet att jag inte kommer få de bättre där, kommer inte få mer pengar. Kommer inte ha ngt skafferi att ”handla” ur.. (mammas&pappas)
Men varför så negativt. Det är ju inte världens ände direkt.. Det finns många anledningar till att jag tar de här steget igen. Inte bara en utan minst tre.

Varför har vissa så svårt att glädjas med andra ist för att hela tiden se de negativa och trycka ner en. De klarar du inte, hur ska du klarar dej då, du kommer inte ha de bättre, jag blir besviken. Sånt får man höra när man försöker göra något för sig själv.

Jag tror ju att jag har större chans att hitta jobb i en större stad... Dessutom slipper jag de som jag vill ifrån, för jag orkar inte med de här längre. Varje dag gå och fundera, vad händer idag, vad har barnen blivit utsatta för idag.

Varje morgon när jag väcker barnen möts jag av samma kommentar från de båda.
Jag vill inte till skolan!!
Iof vet jag att de löser inte just det problemet om och när vi flyttar. Men jag vet att jag kan inte sätta barnen på valla heller, för där går de barnen som utsätter mina barn för hot här hemma. Men jag tror inte min familj riktigt förstår hur vi mår och att vi orkar inte mer. Jag tror inte de förstår att jag går med magvärk varje dag, hjärtklappningar och självmordstankar.

Jag ska bara bita ihop och hoppas på att de hela går över. Men om de varit dom, hur hade de gjort då? Hade inte de gett upp efter ett tag när man känner att nu får de vara nog. Jag vill må bra. Jag vill slippa oroa  mej varje dag.

Jag håller på att bryta ihop totalt..
Ibland önskar jag att jag skadade mig kroppsligt så de syns hur ont man har.
Men de är bara psykiskt man har ont.
Och väldigt ofta funderar jag på om jag inbillar mig. De är därför jag ignorerar
min egen kropp. De värker i magen. Hjärtat klappar fort och hårt. De värker i ryggen och höfterna.

Jag glömmer bort saker, mer än vanligt. Ofta de blir fel när jag tänker.

Jag känner bara för att lägga mej ner och inte göra nå. 

Jag har iaf vintrat min uteplats. Ska plocka ner den och flytta ner den till mamma och pappa. Måste börja redan nu med å plocka och frakta undan. Vill inte vara ute i sista minuten som alltid..
Ska dessutom hinna renovera lägenheten. Och kommer få betala ny matta i hallen. Men jag ska köpa färg och måla och spackla alla väggar. Så de ser fint ut. Slippapper måste jag också ha, men de köper jag i sundsvall när jag är där. Billigare

Vad ska man göra för att få hjälp. 

Om jag visste vart jag skulle vända mig ändå.. Jag ringer än den ena än den andre..

Får tips som jag följer och råd, men jag mår inget bättre för det. Min panikångest och 

hjärtklappningar är kvar, varje dag. Många gånger känns de som om jag kommer få

en hjärtinfarkt. De gör sååå ont. 

Jag har känt så här förr. För några år sedan. Mådde jätte dåligt då, men fick inte 

veta vad de var jag kände utan bara att de var pga inre stress.. 

Den här gången vet jag att de är panik ångest. 

Känner mej väldigt maktlös och stampar på ett och samma ställe hela tiden.

Barnen mår skit dåligt, jag försöker hålla ihop för att få allt att funka, men varje dag

kämpar jag med dessa rutiner, allt som måste göras. Ingenting fungerar som de ska

i min kropp lägre. Hellst av allt skulle jag bara vilja ligga i sängen. Inte behöva ha alla

dessa måsten. 

tänk om man kunde fly verkligeheten. Bara lämna allt och fly. 
Det hade varit grymt härligt. 

Tabu att prata om hur dåligt man mår eller vad man går igenom.

Jag skäms inte för att jag mår så dåligt som jag gör, för de gör mej inte till en svag individ. Jag är stark eftersom jag pratar om det. Men många tycker att de är fel att man offentliggör hur de egentligen står till. Jag har panik-ångest. Jag får medicin för det. Många gånger får jag så starka hjärtklappningar då jag ska göra något att jag måste ta mer lugnande. Vissa dagar går det bra att göra de där jobbiga grejerna, som att gå på affärn. Affärn är en pina att gå till. Bara jag börjar närma mej, känner jag hur pulsen ökar, hjärtat slår hårt i bröstet på mig. Jag får svårt att andas. Paniken byggs upp mer och mer. Det börjar göra ont i vänstra armen, upp mot axeln, och sedan strålar det ner i armen, ut i fingertopparna och fingrarna domnar bort. Det gör så ont i bröstet. Många gånger funderar jag på om jag skulle känna skillnaden på en riktig hjärtinfarkt och panikångesten.

Varje dag gör jag sådant jag tycker är jobbigt. Jag lämnar min 3åring på dagis, går hem och fixar här hemma eller är på min praktik. Jag hämtar min dotter och nu och då går jag på affärn.

Hellst av allt skulle jag vilja ligga hemma i sängen. Kliva upp när jag känner mig redo. Det är inte bara huvve de är fel på med mej, jag har även spondylos som gör att jag varje dag vaknar med att ha ont i ryggen. Svårt att ta mig ur sängen. De värker hela tiden.
När jag väl tagit mej upp skulle jag vilja sätta mej i köket och dricka kaffe och lyssna på radio. Sen skulle jag ta i reda på allt som måste ta redas på. Inte alla dagar man orkar göra allt man måste, så då får de vänta till dagen därpå….