Tabu att prata om hur dåligt man mår eller vad man går igenom.

Jag skäms inte för att jag mår så dåligt som jag gör, för de gör mej inte till en svag individ. Jag är stark eftersom jag pratar om det. Men många tycker att de är fel att man offentliggör hur de egentligen står till. Jag har panik-ångest. Jag får medicin för det. Många gånger får jag så starka hjärtklappningar då jag ska göra något att jag måste ta mer lugnande. Vissa dagar går det bra att göra de där jobbiga grejerna, som att gå på affärn. Affärn är en pina att gå till. Bara jag börjar närma mej, känner jag hur pulsen ökar, hjärtat slår hårt i bröstet på mig. Jag får svårt att andas. Paniken byggs upp mer och mer. Det börjar göra ont i vänstra armen, upp mot axeln, och sedan strålar det ner i armen, ut i fingertopparna och fingrarna domnar bort. Det gör så ont i bröstet. Många gånger funderar jag på om jag skulle känna skillnaden på en riktig hjärtinfarkt och panikångesten.

Varje dag gör jag sådant jag tycker är jobbigt. Jag lämnar min 3åring på dagis, går hem och fixar här hemma eller är på min praktik. Jag hämtar min dotter och nu och då går jag på affärn.

Hellst av allt skulle jag vilja ligga hemma i sängen. Kliva upp när jag känner mig redo. Det är inte bara huvve de är fel på med mej, jag har även spondylos som gör att jag varje dag vaknar med att ha ont i ryggen. Svårt att ta mig ur sängen. De värker hela tiden.
När jag väl tagit mej upp skulle jag vilja sätta mej i köket och dricka kaffe och lyssna på radio. Sen skulle jag ta i reda på allt som måste ta redas på. Inte alla dagar man orkar göra allt man måste, så då får de vänta till dagen därpå….