Ja i morgon gäller det.. 

i morgon ska jag till sundsvall och träffa en kirurg. Ska få de slutgiltiga svaret om jag får göra op eller inte.

Är lite nervös över vilket svar jag kommer att få. Har inte någon känning alls av vilket svar jag kommer få. 

Jag hoppas ju innerligt på att det blir ett JA! Har velat ha denna op i snart tre och ett halvt år nu. 

Har fått veta att en gammal klasskamrat gjorde op tidigare i år, så jag har frågat ut henne lite. De frågor

jag kommit på så här direkt.. sånt jag funderat på ett tag. Hon har svarat, så jag är lugn nu över själva

op, för jag var nervös över att de skulle bli komplikationer eller att de skulle göra jävligt ont. Hon har även berättat 

sånt man inte fått veta på de träffar jag varit på heller. Så de känns bra, nu när man vet mer. 

Så i morgon åker jag iväg och får mitt svar.. Jag håller tummarna. 

Här sitter man och försöker komma på bra lösningar, lösningar som funkar för mej och min familj. Något som vi gemensamt kommit fram till. Och när man sedan berättar de för vänner och övriga familj, blir man bemött med: varför? Ska ni dit och göra?!
Bara negativt. Inge kul. De gör att man vacklar och börja fundera igen. Vrider och vänder allt igen.. Visst jag vet att jag inte kommer få de bättre där, kommer inte få mer pengar. Kommer inte ha ngt skafferi att ”handla” ur.. (mammas&pappas)
Men varför så negativt. Det är ju inte världens ände direkt.. Det finns många anledningar till att jag tar de här steget igen. Inte bara en utan minst tre.

Varför har vissa så svårt att glädjas med andra ist för att hela tiden se de negativa och trycka ner en. De klarar du inte, hur ska du klarar dej då, du kommer inte ha de bättre, jag blir besviken. Sånt får man höra när man försöker göra något för sig själv.

Jag tror ju att jag har större chans att hitta jobb i en större stad... Dessutom slipper jag de som jag vill ifrån, för jag orkar inte med de här längre. Varje dag gå och fundera, vad händer idag, vad har barnen blivit utsatta för idag.

Varje morgon när jag väcker barnen möts jag av samma kommentar från de båda.
Jag vill inte till skolan!!
Iof vet jag att de löser inte just det problemet om och när vi flyttar. Men jag vet att jag kan inte sätta barnen på valla heller, för där går de barnen som utsätter mina barn för hot här hemma. Men jag tror inte min familj riktigt förstår hur vi mår och att vi orkar inte mer. Jag tror inte de förstår att jag går med magvärk varje dag, hjärtklappningar och självmordstankar.

Jag ska bara bita ihop och hoppas på att de hela går över. Men om de varit dom, hur hade de gjort då? Hade inte de gett upp efter ett tag när man känner att nu får de vara nog. Jag vill må bra. Jag vill slippa oroa  mej varje dag.