Jag har idag kommit fram till ett befriande men ändå betungande beslut.
Vi flyttar. Även om de på sätt och vis lugnat ner sig med ”den” familjen, så är ändå oron över vad de kommer göra här näst oerhörd. Jag går på helspänn varje dag. Så fort telefonen ringer eller jag får ett sms är jag orolig över att de ska vara från skolan eller någon av barnen som ringer. Det funkar inte att ha de så här.
Jag var med tjejerna på skolan idag, dels för att prata med rektorn om en incident med E, vilket vi redde ut väldigt fort. Då rektorn ringde mig i går och vi pratade och jag talade om vår version av de hela. Efter det stannade jag kvar för att kolla med några elever om ett annat rykte stämde. Och när jag pratat med dom, så fick jag bekräftat att de E berättat är sant.  Jag var in till O och hennes klass också, då hon ville det. Fick följa med till matsalen och fick super god mat. Så jag mina bästa komplimanger till kocken. Känner henne sedan tidigare.
Fick ett jätte bra bemötande på skolan över att jag var där och hälsade på. Många lärare skulle vilja att fler föräldrar kom och hälsade på och kikade vad som händer i skolan. 

Jag önskar jag hade haft mer ork och tid att skriva oftare under den här tiden.
Då det varit som jobbigast.

Den här sommaren har varit en av de värsta i mitt liv.

Det började med trakasserier. Sedan kom de hot stenkastning och spott.

Barnen har blivit förföljda, hotade och kallad hora. Dagligen. L tog en av dem tag i och höll fast henne och talade om att hon inte fick leka
på den gemensamma lekplatsen, och att hon inte fick berätta för mig att han hade pratat med henne. J som var med sprang för att hämta hjälp
då hon är livrädd för ”mannen” . Hon hörde vad han sa, och när M kom ut då hade han hotat henne färdigt och hade gått därifrån. Det resulterade
i att L blev livrädd för ”mannen” och hans familj. Så fort de var ute och hon skulle ut och leka kom hon in direkt. Var hon ute och de kom, skrek hon
-Mamma de kommer och tar mig, mamma hjälp. Hon fick separations ångest och mardrömmar på natten. Ville inte lämna mej, utan var rädd att
 jag skulle försvinna för alltid. Hon kissade på sig. Fick börja med blöja på natten igen.
Hon som var helt torr, dag som natt. Hon kan inte ens låta mej gå ut med hunden själv.
Då bara grinar hon.
Sen har vi O, som inte kan cykla eller gå till affären utan att bli förföljd och kallad hora. Hon har fått stress utslag över hela benen och under
fötterna. Hon har alltid varit kaxig och tyckt att hon varit större än hon är och klarar sig själv. Hon vill inte bli lämnad själv längre. Vart jag än går
vill hon följa…
E har de hotat, trackat och förföljt. Kastat sten på, kallat hora  häxa och skräp.
När hon varit på gårn´ för att vara med kompisar och slappna av, då har en av de äldre varit där och hotat både E och hennes kompis F.
(och hennes historia ska vi inte gå in på, hon har blivit utsatt för de värsta ett barn kan bli utsatt för av en ”man”)
De händer så mycket nu, så man orkar inte.
Det händer mycket ändå i en tonårings liv. De har varit ett tungt år. Vi har kämpat med raseri utbrott och andra saker.
Nu har dessutom en klasskamrat till E gått runt och snackat massa skit om henne. Säger att E startat en grupp mot S för att mobba..
Men de är S som en längre tid varit hemsk mot E. Jag säger inte att E inte är oskyldig och en ängel. Jag vet att hon handlar först och tänker
sen. Men jag vet då att hon inte har kraften och orken att göra något dyligt. Den här tjejen tycker nog att de är orättvist att E hittat F och att
de har så mycket gemensamt. För hon har gått in för att förstöra för dom några gånger.
Man orkar inte hur mycket som hellst.

Tänk om jag hade orkat skriva varje gång de händer något, så man har lättare att komma ihåg alla detaljer.. Men när man är mitt i allt så orkar man inte..

Tänk att varje dag få höra vilja dåliga barn man har, de ljuger och gör saker som är så otroligt hemska så man bara ryser vid tanken på att ens barn skulle göra något liknande.
Varje dag kommer de något nytt. Och när man tror att man har läget under kontroll då kommer nästa bomb.
Jag måste vara världens sämsta mamma som falerat så totalt som jag gjort. Varken jag eller mina barn gör rätt. Och det är inte nu det här börjat utan jag har fått höra under många många månader om de här nu..
Jag trodde jag kunde läsa mina barn, men när de blir så här, så är de totala främlingar för mig. Utomjordingar. De finns inget vett alls i dem. Dessa barn skrämmer skiten ur mig. Kunde aldrig någonsin tro att de fanns barn som håller på så som mina barn gör.
Sedan tycker jag naturligt vis att de är synd att vissa inte träder fram och pratar med mig, men de som gör de, de ska ha en eloge för att de tar tag i problembarnen jag har och pratar med mig.

Många hårda ord från alla håll.

Tyvärr eller TUR NOG kommer bara EN sida fram i historien.

Det ingen berättar är att samma UNGE har blive biten av 3 olika hundar, klöst ett otaligt anta gånger av katter.

Men de ska vi håll atyst om. För varken barna eller föräldrarna gör fel, i den familjen.

Finns de då inge delaktig skuld/ansvar hos föräldrar och barn?!

Är de bara djur + ägare som gör fel och har ansvar/skyldigheter

Och DE som säger sig inte gjort nå eller sagt nå -  utan är helt oskyldiga?!

Vilken värld lever de i??

Vilken TUR att de eller deras barn aldrig gör fel.

Ansvaret sitter hos föräldrarna, som INTE lärt sina barn att respektera DJUR!!

DEN person DE anklagar har endsat tage ställning för att skydda sina barn som DE skällde på och anklagade.

Och tack vare DERAS agerande och handlande har andras barn (mina) komme i kläm och mått väldigt dåligt.

Men de ska vi heller inte prata högt om, för de har ingen betydelse.

För de är inte DERAS BARN utan DEN´s och HENNE´S

Idag fick jag veta att Zelma som igår rymt från sin tillfälliga familj hittats död. Påkörd av tåget.

Hon blev inte ens ett år.

Min goa hund är nu föralltid borta. Så tungt.

Känns så overkligt.

Den här helgen har verkligen varit en helg från helvetet!!

R.I.P min älskade Zelma. Du finns alltid hos mej.

Min älskade hund. Zelma.

För ungefär en vecka sedan tog jag beslutet om att placera om Zelma då jag inte klarar av henne.

Hon är väldigt jakt intresserad. Jagar alla fåglar och allt som rör sig blir hon intressrad av. Dessutom har hon ett sjuhellsicke till luktsinne. Så hon skulle behöva ngn som kan träna jakt, spårning eller nått sånt med henne.
Därför tog jag beslutet. Jag mår dåligt över att jag inte kan ha henne kvar, men jag mår ännu sämre av att inte kunna tillfredsställa henne. Känns som djurmisshandel.

Idag kom Öbacka Djurhem och hämtade henne. Tungt som faan. Men.. ju längre hon är kvar desto sämre mår jag. Dessutom drog hon sönder min axel i morse så jag har så fruktansvärt ont i hela ryggen, men framförallt i nacken.

Jag kommer alltid sakna min älskade hund Zelma.

Ja nog känns de som att de kommer bli en LÅÅÅÅÅÅNG fredag idag nå...

Leslie var vaken till klockan var över nio igår (hon somnade i bilen på väg hem från sundsvall)

så då hoppades jag att hon skulle sova länge i morse. Dessutom vaknade hon vid fyra tiden

och var vaken en stund, de brukar göra att hon sover längre på morgonen. Men INTE DÅ!!

Klockan sex var både hon och olivia uppe. Bråkade slogs och jävlades med varandra..

suck..

Jag är trött och har väldigt ont idag, så jag hoppas hon inte är allt för tjurig idag.

Treårs trottsen har satt ett hårt grepp om henne. Och jag håller på att bli galen.

Har nu tre eller egentligen fyra som är i nån typ av trottsålder. Zelma testar oxå gränserna nu..

Men jag tror att E är på bättringsvägen med sitt humör och alla problem som varit med och runtom

henne.. Hon ser piggare och gladare ut.

Just nu är hon i stora staden och hälsar på bästisen. 6dagar blir hon där.. :D Jätte kul. Jag hoppas hon får de super bra..

GLAD PÅSK

till er alla

de händer ofta att jag täker på allt man gått igenom här i livet. hur
många människor som kommit och gått i ens liv..

hur få de är man har kvar sen barnsben.. konstigt de där. Jag har inte
en enda vän kvar sen jag gick i förskolan eller små skolan. Mest för att de bor
25 mil härifrån. Men jag har nästan ingen kontakt med nån av dom via mail eller
facebook heller. Har hittat en hel del där, men inte alla. Och vissa (samma
personer som i småskolan) svarar inte ens på vänförfrågan.. Det finns en som
jag gått i skolan med och som jag umgicks med på fritiden lite grann, som jag
har funderat väldigt mycket på de senaste åren vart han är och har de. Min
morsa och hans morsa var väninnor så de var kanske därför vi umgicks, men..

sen finns de en annan kille som jag gick iskolan med som ingen verkar veta vart
han är eller vad han gör.. Han var en liten bokmal och inte alls bland de
poppulära. De var inte jag heller. Vi satt ofta och pratade på bussen till
skolan.

Men sen jag flyttade upp hit, har jag bara riktig kontakt med en person
från 7an. De var då jag flyttade hit. Några av de andra i klasse hälsar man på
och ger "artighets" fraser.. men mer blir de liksom inte..