Fyra dagar med Rocky har redan gått. :D 

Rocky är våran hund, han är 7 månader och är en blandras mellan stövare och spets.

Han är super livlig och busig. Men väldigt lätt lärd. Han rycker och sliter inte i kopplet 

när vi är ute och går heller.

De första två nätterna med Rocky var jobbiga, men nu sover han hela nätterna och behöver 

inte gå ut på morgonen förrän vid sju (beroende på när vi är vaken)

Väntar fortfarande på brev från Landstinget. Hoppas jätte mycket på ett positivt svar nu.

Orkar inte ha så här ont längre. 

Är glad för att jag kan börja gå på promenader igen. Trottstar min smärta, men de gör inte 

lika ont längre heller så de går åt rätt håll.

Ja de var väl en vecka sedan eller är de två. Som jag var iväg till överviktsteamet i sundsvall.

Nu väntar jag bara på en remiss till kirurgin. OM jag får någon.

Den eviga väntan. Ovissheten. Man blir smått galen.

Men jag tog till mej många tips från dom och jag har nu kommit igång med träningen igen.

Hoppas jag inte tappar gnistan. (Idag har jag ingen gnista, men ska övertala mej själv att gå ner iaf)

Det hade varit roligare om man haft sällskap. Rätt trist å vara där själv. Men pinsamt att vara där då

andra är där. De flesta som är på gymmet är killar som har jätte muskler och är super smal.

Å så kommer dunderklumpen JAG då.. som inget kan och inget vet. Utan bara tränar som jag tror

och för att jag vill röra på mej.

Igår var jag iväg och tränade så idag har jag träningsvärk. HÄRLIGT. Då känns de att man gjort nå.

Till gymmet. Och sedan sjukgymnasten.

Tjingeling

Ja i måndags var jag iväg på mitt första möte.
Möte eller träff med överviktsteamet. Det var väldigt intressant. De var många som ställde bra frågor. Jag kom inte på en enda, just då. Nu har de kommit några. Men de får jag nog svar på tidsnog.

De tog upp vilka som får op, vilka kriterier man måste uppfylla. Och de tyckte att man redan nu kunde börja äta varannan timme som man kommer få göra sen efter op. Och att det finns sidor på internet där man kan få tips och råd på vad man ska äta. Men ett tips som de gav, var att oavsett vad man äter så ska de vara så likt tallriksmodellen som möjligt. Bra att ha i bakhuvve, när man ska äta mellis och sånt.

Det är mycket som snurrar runt i huvve nu, dels det som hände i helgen, och sedan allt de här med op.

Men jag tror jag kommer få den iaf, för jag har tre eller uppfyller tre av de kriterier som var listad. Det är bara tre jag kommer ihåg nu. Skrev inte upp dom heller, för de var först när jag kom hem jag insåg att jag har eller har stor risk för att drabbas av dessa problem. Sömnapne lider jag redan av. Sover inte en hel natt, och det är oftast för att jag vaknar av att jag snarkar eller att jag inte får ngn luft.

Har försökt sen i tisdags nu då å äta varannan timme, men de går inte nå bra. Glömmer hela tiden bort mej.

Men har kommit igång med promenader och träning igen iaf. och de känns skönt. Grymt skönt. Önskar bara jag hade ngn som följde med till gymmet oxå. Blir liksom roligare då, om man har ngn att surra med.

Tja, men i morgon tar vi nya tag. Ny motivation.

En dag i taget, så ska de nog gå bra!

Idag fick jag veta att Zelma som igår rymt från sin tillfälliga familj hittats död. Påkörd av tåget.

Hon blev inte ens ett år.

Min goa hund är nu föralltid borta. Så tungt.

Känns så overkligt.

Den här helgen har verkligen varit en helg från helvetet!!

R.I.P min älskade Zelma. Du finns alltid hos mej.

Min älskade hund. Zelma.

För ungefär en vecka sedan tog jag beslutet om att placera om Zelma då jag inte klarar av henne.

Hon är väldigt jakt intresserad. Jagar alla fåglar och allt som rör sig blir hon intressrad av. Dessutom har hon ett sjuhellsicke till luktsinne. Så hon skulle behöva ngn som kan träna jakt, spårning eller nått sånt med henne.
Därför tog jag beslutet. Jag mår dåligt över att jag inte kan ha henne kvar, men jag mår ännu sämre av att inte kunna tillfredsställa henne. Känns som djurmisshandel.

Idag kom Öbacka Djurhem och hämtade henne. Tungt som faan. Men.. ju längre hon är kvar desto sämre mår jag. Dessutom drog hon sönder min axel i morse så jag har så fruktansvärt ont i hela ryggen, men framförallt i nacken.

Jag kommer alltid sakna min älskade hund Zelma.

Fick äntligen remissen till s-valls övervikts team.
Ska få komma dit på ett stor möte där 30-50 pers kommer närvara.

Sedan kommer jag bli kallad igen för ett personligt möte med sjuksköterska

läkare och några fler, för att få veta om jag får op eller inte.

Det är inte många dagar kvar tills jag får åka iväg på det mötet.. längtar.

Men samtidigt är jag nervös. Jag vill så gärna ha denna o.

Jag försöker verkligen promenera varje dag och varannan dag försöker jag komma iväg på entimmes promenad. Men ibland har jag för ont. Och efter varje promenad strålar de i varje ben, och de känns som att (på två ställen i låren) jag får stötar. Jätte otäckt.

Jag vet inte så noga men jag inbillar mig att om jag får den här hjälpen, så kommer jag inte samla på mig sånna kopiösa mängder vatten som jag gör, rygg, höft, ländrygg och andra ledproblem kommer bli mindre. Och sedan alla ärftliga problem.

Är så grymt less och besviken på mig själv. Blir så arg.

Jag tar inte mej i kragen och promenerar då barnen är ledig. Sitter bara hemma eller går på korta promenader.

Nu har jag gått upp 4 kilo på två veckor. Har varit många lediga dagar för barnen och jag har varit alldeles för lat för att fixa så jag kan gå ut.

Såå jävla korkad. Hatar mej själv när de blir så här. Och nästa vecka är de lediga 4 dagar, pga en klämdag igen..

Blir en utmaning till mej själv de.. Ska ut och promenera de dagarna ändå.

MÅSTE!!

Ja då är de valborg.. eller sista april är väl mer bekant..

De blir inge extra direkt idag. Under dagen kommer barnen vara med kompisar och så som vanligt, och sedan vid fyra ska vi iväg och grilla med vänner och bekanta. Alla har barn så de blir ganska många ändå. Roligt.

I veckan som var så fick jag ett brev från landstinget. Blev först nervös, hade inte den blekaste på vad de kunde vara. Men jag öppnade det och fick ganska fort syn på att de var ang magoperationen. Yippi.. gud va glad jag blev. Har inte hört nå om de där sedan oktober i fjol och nu får jag brev att jag ska komma på första träffen, med ett överviktsteam. Efter den träffen blir jag kallad igen för att träffa Dr och då få veta om jag får op eller inte.

Jag fick med brochyrer om vad man ska tänka på innan och efter och lite vad som händer under tiden.

Har läst igenom flera gånger, men hinner glömma så jag får nog läsa den om och om igen.. Men nu hoppas jag verkligen på att de går i genom. Att jag får op. Ju längre tiden gått desto mer beslutsam och säker på saken har jag blivit. Jag vill ha den här op.

Glad är jag oxå då jag vägde mej i morse och insåg att jag inte har gått upp i vikt i helgen som jag alltid brukar göra.. Gud va skönt. Idag blir de lång promenad, med eller utan Les.