Jag som precis hade ställt in mej på att jag inte skulle komma med i gruppen nu i maj, utan till hösten. Fick brevet idag.
Fan vad glad jag blev.
Nu håller jag bara tummarna att jag får ett ja den här gången.

Har ännu inte fått något brev från Sundsvalls sjukhus. Det är jobbigt att vänta.
Men jag håller tummarna för att jag kommer med i gruppen som startar nu i maj.

Det blir andra gången jag ska få åka till övervikt teamet har Sundsvall nu. Jag ringde sjukhuset för att kolla hur allt låg till, och då berättade sköterskan jag pratade med att min remiss blivit godkänd, och hon trodde inte att det skulle ha någon betydelse om jag gick ner i vikt innan
Men jag törs inte chansa. När jag får ett Ja, du får operation. Då kan jag anstränga mej.

Det har varit en tid med mycke tjafs och bråk.. men eftersom jag har jobbat mycket med mej själv har det inte bekomme mej alls.

Men bara därför så slutar jag ju inte fundera och ibland förundras över hur folk funka..
impulsivitet kan vara roligt och bra. Men oftast skadar det endast en själv.
Jag har jue själv varit så.

Sen finns det dom som tror på allt som sägs. Och sedan går efter det istället för att kolla med de
inblandade vad som är sant.

Att förlora den man trott varit ens bäste vän i över 10 år! Är tungt, men att få veta att allt varit en lögn svider som satan. Allt han sagt har varit lögn!
Kommer aldrig mer kunna lita på någon!

Det har under en längre tid varit väldigt jobbigt i familjen.
Är inne i en sån period just nu, men nu är det mellersta dottern som mår dåligt å tampas med sina känslor.

Jag lever lite efter, sköt dig själv och skit i andra. Men jag skulle aldrig kunna låta en gammal, sjuk eller någon annan behövande stå hjälplös.
Men de jag känner av mest är att allt för många barn och ungdomar har inte föräldrar som tillrättavisar. Föräldrar är ofta upptagen med att hinna med allt som alla andra gör ist för att finnas till för sina barn.

De jag hör bland ungdomarna är att de förväntas visa respekt och hänsyn, men de får ingen respekt tillbaka av de vuxna.

Jag predikar för mina barn, va mot andra så som du själv vill bli behandlad.

Jag ber dom att tänka sig för hur de är mot andra, vilken ton och attityd de använder.

Tyvärr är de oftast vi vuxna som är bidragande orsak till att barnen blir som de blir

Barn gör inte som vi säger
Barn gör som vi gör

Aldrig är de lugnt. Aldrig kan man pusta ut. Aldrig kan man slappna av.

Varför i helvete kan inte människan ta sitt ansvar?
Varför har han så jävla svårt att säga förlåt?
Så svårt att erkänna att HAN gjort fel
Vad är de för fel på han?
Jag blir ledsen och fruktansvärt besviken när han inte förstår att han, är orsaken till att hon mår så jävla dåligt. Att de är hans fel. INTE hennes.
Ta ansvar för ditt handlande.